Denna tant (se nedan)

har just kommit hem från ett geggigt men hysteriskt trevligt Kilafors,

eller som det numera heter Kill-a-Force.

Där borta i obyggden har det avnjutits både

musik och dryck i glada vänners lag!

Efter en smärre incident med en puckad GPS (den hade troligen PMS)

kom vi äntligen fram till festivalområdet. Tack Pelle!

Vi hade tydligen tagit med oss ruskväder hemifrån så tältet fick vänta.

nederbörden gjorde att marken förbyttes ganska så snart

till en enda stor brun sörja...

Men humöret stod på topp!

Festivalen första spelning för våran del blev WOLF.

Min fina Wolftröja fick gömmas undan från regn med hjälp av regnjacka.

De var kanonbra och ljudet var lysande! Detta verkar lovande!

Därefter blev det sightseeing på campingen och en god, varm och efterlängtad dubbel 90-grammare...

Så var det Testament!

Lysande, brilliant, häftigt och återigen bra ljud!

Därefter Dark Funeral och sen till kvällens höjdpunkt:

W.A.S.P

Stöddig som bara den lyckades jag ta mig nästan ända fram!

Jösses Amalia som hulda skulle ha sagt.

När konserten var slut var jag klämd, varm, svettig och alldeles, alldeles underbart nöjd!

Fick höra så mkt bra...

Leran som sagt var helt fantastisk,

jag har aldrig i hela mitt liv sett maken till lermassor!

Vi gjorde ett moget beslut trots promillehalten.

Inatt blir det bilen!

Så Gubben + bror + lilla jag klev in i Koeningseggen och slumrade

nöjda och glada ända tills nästa dag!

Dag 2

Började med att det skulle rätas ut kroppar.

Sen skulle vätskebalans återställas.

Därefter blev det både Aeon och Korp i Rock-klassikertältet

- Trevligt, trevligt!

Sen vidare in på festivalområdet lirade dessa asgrymma brudar:

Som utlovat stod jag allra längst fram!

Iförd min fina CB-tröja !

Enda negativa jag har att säga om Crucified Barbaras

spelning är att de fick för lite tid!

To be continued...

Var var jag nu...

Jo!

Efter CB blev det Pardise Lost som vi såg från "ölfållan"

(eftersom svensken har så svårt att sköta sig när det gäller alkohol

så kan det vara smart att bunta ihop alla fyllbultar

inom inhägnat område)

(faktum är att jag aldrig sett ett så rent festivalområde,

kan bero på att det inte fanns tillgång till flaskor att tömma och kasta omkring sig lite var stans)

och vidare efter det

lite socialt umgänge och  mer vätskekontroll vid automobilen.

Genomgående för alla spelningar var ljudet.

Kanonljud!

Edguy hade visst lite skrapljud i typ tre-fem minuter

men det tycker jag inte man kan hänga upp nåt i julgran för.

Men, men åter till ordningen!

Väl inne på festivalområdet igen hörde vi Mustasch´s avslutande toner innan det var det dags

för den lilla tjejen med den stora rösten.

Jädrans i min lilla låda...

Vet inte om jag ska bli vettskrämd och springa därifrån

eller om jag ska stanna och bli hänförd.

Jag valde det senare alternativet!

Jag pratar naturligtvis om Angela Gossow och Arch Enemy!

Blev min tredje gång jag såg dem nu och de var lika bra som alltid

förutom att jag inte tycker att hon skulle försökt sig på att prata svenska.

Gillar helt enkelt inte när artister tragglar ihop några

svenska ord bara för att ...

låter liksom fånigt.

Men det är min åsikt det.

Musikaliskt har jag inget att klaga på!

De körde bra låtar och stämningen var högklassig.

U.D.O stod på tur.

Den lille ettrige tysken Herr Dirkschneider levererade.Punkt

Lite eget och en del Accept.

Han öppnade med Metalheart.

Trevligt!

Därefter tog åldern och den inmundigade rusdrycken

ut sin rätt på vårt lilla sällskap och vi begav våra slitna

men lyckliga lekamen till bilen.

Natt två förflöt.

Dag 3 grydde.

Dagens schema var inte lika späckat men lika spännande för det.

Trots gårdagens älgkebab blev jag hungrig den här dagen också.

Märkligt.

Idag skulle det ske.

Langosen med stor L skulle ätas.

Efter SRF-missödet hade jag förberett mig både

mentalt och rent praktiskt.

Jag skulle stå still.

Jag skulle checka området efter eventuella anfallande saker på marknivå såsom soppåsar, burkar och dylikt.

Sen skulle jag äta.

Det var min plan.

Jag väljer att låta eventuella läsare leva i ovisshet

om vad som hände på SRF...

ni får använda er fantasi.

Halvvägs in på Langosen fick jag magknip.

Åt en stund till bara för att.

Langos tycker inte om mig, men jag tycker om Langos.

Dagen hade börjat med sol som värmde så denna dag blev det inga skinnbrallor för rocktanten här inte.

Faktum var att skinnbraxorna hade räddat mina två medresenärers trumhinnor från gnäll i hela två dagar.

Inte blöt, inte lerig.

Ja, ok UTANPÅ byxorna,

men jag behövde minsann inte raka smalbenen

med isskrapan för att få bort lera.

Vi besökte återigen det trevliga rock-klassikertältet

för lite maltdryck och trevliga hådrockares sällskap.

Finns det några trevligare människor på denna jord?

Därinne spelade Renegade Five.

Vi avnjöt (?) vår läskiga sofiero och traskade sen ut i fållan

för att spisa lite Nigthingale.

Hot Leg började ljuda innan vi hade hunnit sörpla färdigt

blaskmalten och det skyndade på oss ytterligare.

Där och då önskade man att ljudet var så dåligt

att det inte hade hörts alls.

Queensryche hörde vi ända bort till bilen.

Powernap är ju underskattat!

Fantastiskt vad en sargad festivalkropp kan återhämta sig snabbt!

Edguy stod på tur.

Spelglädje! Riktigt trivsamt att digga loss till.

(gillar mitt eget ordval)

Som sagt knastrade det en aning och ett ögonblick,

men energin i den tyska powermetallen

lät sig inte nedslås av detta!

Efter detta traskade vi tjugo steg på sin höjd.

(tre om man går Janne-långben-steg)(men det vet jag bara EN som kan)

På scenen brann det eldar, strålkastare sken,

rök steg och dramatisk musik spelades sakta och pampigt.

Norska Dimmu Borgir kommer så ut på scenen.

Levererar TUNG black metal.

Bröstkorgen dunkar och vibrerar med i takten- mysigt.

Hmm bara jag som tycker black metal är mysig...

Jag kan aldrig för mitt liv tycka att norska är skrämmande

men här går det faktiskt att bortse ifrån.

Suggestivt, förföriskt på något sätt.

Upplevelsen fick högre poäng än förra gången jag såg dem, då på SRF.

Detta enbart p.g.a att det nu var mörkt

och då var nästan mitt på blanka dagen.

De liksom gör sig bäst i mörker...

Så var det då dags för det sista bandet

att äntra scenen på Rockweekend 2009 i Kilafors.

Napalm Death en trio vettlöst spelglada engelsmän från Birmingham.

De gjorde avslutet på denna festival med bravur!

SNABBT var ordet sa Bull,

BRA var ordet sa Bill.

Finito och goodbye för detta år men vi återkommer nästa.

Var så säker!

På vägen hem stannade vi förbi kära yster med familj.

Höll på att få med oss min lille prins hem.

Tack för duschen, godgoda maten å kaffet underbara ni!

LÖV på er!

Nu återstår bara sanering av lyxåket,

persedelvård på diverse kängor + läderbrallisar

och återhämtning rent kroppsligt.

Sen är man fit-for-fight igen!

29/8 SKOGSRÖJET här kommer vi!

Då ska kidsen med!

Rock ´n roll!